Tredje årets toppbestigning.
- Är det här man byter till liften mot Södra Sytertoppen, undrade en av deltagarna i gruppen.
- Nja, det är nog mer de här som gäller, sade flickan som skötte Norrliften, och pekade på sina fötter. Det var samma dam som de mött under tidigare år. Hon hade säkert börjat känna igen de misslyckade toppbestigarna, främst genom att de alltid kom försent till sista nedfarten.

Sällskapet fann en bra linje att vandra väster om toppen ovanför liften, men lockades ändå till ett besök vid Storkitteltjärn. De "förföljdes" av en familjegrupp, som hängde med ganska högt upp på sluttningen tills de fann för gott att avsluta då gruppen helt saknade packning.

Höjden 1247, med sina karakteristiska stenstoder, passerades väster om toppen med sikte mot dalgången under höjd 1380. Sedan föregående år visste sällskapet att landskapet var präglat av frostsprängda stenfält. Uppe på platån 1240 gick de till höger om höjden ovanför för att kunna vila fötterna på några mindre snöfält.

Det var här gruppen fick vända föregående år när molntäcket tätnat till ogenomtränglighet. Men nu var sikten god, och de kunde se Södra Sytertoppen höja sin mäktiga hjässa längre österut. Sluttningen såg jämn och lättvandrad ut, och det var bara själva krönet som visar upp några djärva formationer mot norr.

För att lättare komma upp på rätt nivå tog de till vänster om höjd 1507. Under dem öppnade sig en väldig ravin, som stupade brant ner mot Syterbäcken i dalen, drygt 700 meter nedanför. Höjdnivån var nästan overklig i sin mäktiga framtoning. Här tog de en paus i stenvandringen, och fann en skålformad svacka där det var lä för den pinande höghöjdsvinden. Det blev rast-vila, och några norska bokköl korkades upp och en skål utbringades åt berget. Därefter placerades en tomflaska på en altarliknande upphöjning i skrevan mellan två stenblock, med en kapsyl i mossan framför.
- Jag undrar om någon kommer att passera här i framtiden och klaga på nedskräpningen?
- Nej, jag tror inte det, för de flesta ska ju upp på Norra toppen och glänsa på krönet av länets högsta berg!

Krönet av giganten
Väl uppe på 1500-meternivån hade sällskapet hoppats på att fjället skulle plana ut i jämnare partier. Men höjden 1603 var avsevärd, och blockterrängen visade inga tendenser att avta, snarare öka och bli än mer svårforcerade. Till höger i riktning mot toppen, var blocken på den stenöverströdda marken mindre och inte lika svåra att vandra på.

På kartan fick man också den uppfattningen, att terrängen inte längre innehöll några svackor eller dalgångar. Men i verkligheten fanns de där. Bergkammen till vänster stupade brutalt i Syterskalets branta båge, och det gav kraftiga svindelkänslor att gå fram och titta ner i dalgången.

Nu återstod bara några steniga höjdryggar innan Sytertoppen. Det som på avstånd framstått som en tämligen slät toppkägla, visade sig ha ytterligare en dalgång. Gruppen stannade för att samla krafterna inför den slutliga anmarschen.

Klockan 17:05 nåddes höjden 1685, som likaledes utgjorde Södra Sytertoppen. Väl uppe på krönet
möttes sällskapet av fem bastanta rösen. De var upplagda av sten och mängden så riklig, att anordningarna gav intryck av att toppen dyrkades som en religiös plats. Förutom stenrösena fanns två stora lådor av aluminium placerade på platån. En solpanel stod lutad mot ett stenkummel. Vitala delar var sönderslagna. Enligt senare uppgift utgjorde anordningarna en väderleksstation som nyttjades när helikoptrar skulle lyfta skidande turister upp till toppen under vintern, och behövde information om vädersituationen.

Toppröset stod nära avgrunden mot norr. Det var med en känsla av obehag som den rituella akten att lägga sten på röset utfördes. En man i Hemavan berättade, att kocken på värdshuset gjort en liknande operation. Tyvärr hade han inte uppfattat faran i att komma för nära kanten, och gjort en hastig nedfärd på 800 meter.

På andra sidan Syterskalet reste sig en mjukt formad höjdrygg. Den såg mest ut som en grushög, men utgjorde således högsta toppen i Norra Storfjället.

Sällskapet stannade en stund uppe på platån och njöt av utsikten. I väster glimrade Okstindens vilda branter. Sedan vidtog nedstigningen genom Kobåsen, eftersom ingen orkade gå tillbaka över stenfälten.

Artfjället - Brudkullans växtplats

Ur dagboken:
På förmiddagen besöker vi tornet i Fjällparken. Docent Olof Rune är på ingående. Han rör sig ganska spänstigt trots att han behöver stöd av sin rullator. Jag öppnar hissdörren åt honom och får en vänlig blick. Hans hustru är redan på plats, och vi frågar om det finns någon vägbeskrivning till Blomsterfjället. Hon skakar på huvudet och berättar i korthet om växtplatsen för Brudkullan. Men i övrigt får vi leta oss fram.

Bestigningen av Södra Sytertoppen i Norra Storfjället inleddes år 1999 och avslutades den 28 juli 2001 kl 17:05.

På bilparkeringen vid Ruttjebäcken står en mängd fordon uppställda. Där finns också en tydlig info-tavla uppsatt vid vägen. Texten är författad av Olof Rune. En väl markerad vandringsled följer kanten på den ravin, som bäcken mejslat fram ur berggrunden. I de första branterna känner jag av skadan i knäet, som jag fick uppe på S Sytertoppen. Precis när en grupp vandrare passerar, tappar jag balansen och ser ut att knäböja inför synen av "ödemark".

Efter att ha njutit av utsikten från olika platåer längs bäcken, och beundrat jättegrytorna i klipporna, lämnar vi dalgången och söker oss upp längs sluttningen till vänster och söderut. Fjällbjörkskogen är ovanligt frodig och högvuxen, men löven angripna av ohyra. Vi når ganska snabbt upp till skogskanten med kalfjället ovanför, och söker oss till en klyfta där vi kan stanna och äta lunch.

En vacker liten blomma i kraftig blåfärg, Fjällgentiana, växer på kanten. I fjärran reser sig N Storfjällets högsta toppar. De är vitskimrande av nyfallen snö, och ger ett mäktigt intryck. Efter matrasten tvärar vi över fjällplatån och söker oss mot utsikten längre västerut. Vi får gå ganska långt innan utsikten öppnar sig. De spetsiga topparna i Okstinden reser sina käglor, och snart ligger isens rike utbredd med sina vilda branter. Det norska fjällmassivet är i sanning imponerande.

På hemvägen passerar vi en gräsklädd slänt. Oförmodat plötsligt står vi inför en grupp på nio Brudkullar. Den sällsynta blomman har valt en utsatt växtplats. Åtta exemplar är fräscha medan en börjat vissna. Färgen är förnäm och blomställningen annorlunda.

Så fann vi den till slut, en av fjällvärldens verkliga rariteter.
nnnnnnnnnnnnnnnnnnnnYngve Nilsson.