|
|
|
Olof Rune 1/1
1919 - 16/9 2006
|
Natur
i Norr, Umeå Årgång 25 (2006), häfte 2:57-71
|
|
|
Förutom
glädjen med arbetet var Umeå naturligtvis ett eldorado för
skidåkaren Olle. Han åkte sjumila, alltså loppet mellan Vindeln
och Robertsfors, hela 20 gånger! Och bara en halv dagsresa
från Umeå fanns fjällen, där Tärnaområdet blev den naturliga
hemvisten. Efter att 1957-1961 ha hyrt en övergiven stuga
i Granås nära Tärnaby, köpte Runes ett nästan färdigt hus
i Portbron söder om Hemavan. Detta hus blev snart familjens
andra hem, och gästboken berättar om otaliga botanister som
tittat in där genom åren och uppskattat entusiasmen och gästfriheten.
Tärnafolket tyckte först att Olle var lite tokig: "En blomdoktor
- inte behöver blommorna någon doktor", men med tiden blev
Olle en välkänd och uppskattad figur även bland fjällborna.
Så småningom kom det ett Universitet även till Umeå. Därmed
såg Olle en möjlighet att få kunna uträtta mer inom sitt forskningsfält,
att kunna förverkliga idéer han hade, och få handleda doktorander.
Han sökte professuren i ekologisk botanik och även lektoratet
i botanik och fick lektoratet. Hösten 1967 slutade Olle på
seminariet och började som lektor på Universitetet.
Även om Olle under sin tid som universitetslektor var en oförglömlig
inspirationskälla till många årskullar av biologistudenter,
var detta att han ej hade möjlighet att utföra verklig forskning
en besvikelse för honom. Till en början var Olle delaktig
i verksamheten på den nya institutionen för ekologisk botanik,
t ex var han aktiv då institutionen övertog det "länsherbarium"
som överstelöjtnant Lennart Wahlberg en gång upprättat i Hembygdsföreningens
regi, men efterhand fann han sig fördriven allt längre från
forskningsinstitutionens verksamhet. Utan att vara allför
subjektiv, så framstår det som tydligt att Olle de facto hindrades
från att forska, en förvisning som Olle tog mycket hårt.
Vi som hade Olle som lärare uppskattar mycket att vi haft
denna förmån. Olles föreläsningar var aldrig tråkiga. Hans
förmåga att med botaniken som centrum foga samman de mest
skiftande discipliner till en spännande väv, var ständigt
lika fascinerande. Vi minns också några av hans egenheter,
t ex snabbskissen "kälkbacken", en lutande linje på svarta
tavlan som kunde användas som utgångspunkt för att förklara
i stort sett samtliga kända botaniskekologiska fenomen på
ett sätt som alltid nådde ända fram, eller hans detaljerade
beskrivningar av vissa växters berusande eller könsdriftsstärkande
effekter.
Olles språk har också givit bestående intryck. Vem glömmer
någonsin hans sätt att, med tydlig Göteborgsklang, ge bifall
genom att yttra "jovisst seru, det är riktigt seru!", eller
hans pricksäkra härmingar av professor Pettersson. Olle använde
också rätt flitigt en del ord som nog inte bör sägas högt
i kyrkan, men alltid med humorn lurande i mungipan.
Ett lysande exempel på detta råkade jag själv ut för. Olle
och Maj hade nämligen under lång tid en rätt udda familjemedlem,
en gråpapegoja Psittacus erithacus som hette Jacko.
En gång när jag hade ärende i huset ringde telefonen, varvid
Jacko genast ropade "Svara!". Även efter nästa signal kom
det ett "Svara!", men när det ringde en tredje gång utbrast
den "Svara för helvete!". Vem kan Jacko ha fått det ifrån?
|
|
Ja, det finns många Olle-historier, precis som det skall vara
när man haft mycket roligt tillsammans. Men frågar man någon
forna biologistudent, nästan vem som helst, är det ändå en
historia som berättas om och om igen. Olle ledde många fjällexkursioner
för oss studenter, och han var alltid snabbast uppför. På
grund av sin fysiska toppform hade han nämligen alltid en
fördel, även när han demonsterade växter. På väg uppför Gieravardo
eller något annat brant fjäll blev därför studenterna allteftersom
rätt svettiga, och när man kom upp till toppen var de både
andfådda och slutkörda. Då satte sig Olle på en sten vid en
bäck, lutade sig bakåt och sa: "Banne mig om det inte vore
det inte gott med en öl", och fiskade upp en iskall öl ur
bäcken! Det visade sig att Olle lade ut dessa flaskor i förväg
vid andra tillfällen eller vid förexkursioner. Vi som varit
med förr var beredda, men gimmicken höll alltid.
Olle pensionerades 1984, men hade i flera år framöver hand
om vissa kurser. Till följd av en stroke 1984 och flera som
följde senare, blev hans hälsa med tiden sämre, men humöret
hölls alltid uppe. Olles hade emellertid ett projekt kvar,
en dröm som till slut gick i uppfyllelse. Han hade varit engagerad
i det projekt i Hemavan som gick under namnet "Tärna Fjällpark",
men förstått att det ej skulle gå. 1988 (tror Maj) började
dock Olle fundera på om man skulle kunna förlägga en botanisk
trädgård i samma område. Olle ritade upp en skiss tillsammans
med en arkitekt och idén var född. Numera är Fjällbotaniska
Trädgården en välbesökt attraktion, och en plats där man faktiskt
kan känna Olles närvaro i fingerspetsarna. Paradnumret i trädgården
är naturligtvis det exemplar av Olles "egen" orkidé, brudkulla
Gymnadenia runei, som årligen med vederbörligt tillstånd hämtas
från Rödingsnäset. Olle fick besöka trädgården en sista gång
sommaren innan han gick bort. Nu har han vandrat färdigt och
saknaden är stor.
Tack. Stoffet till denna minnesruna är dels inhämtat
genom att jag själv under många år haft förmånen att känna
Olle och hans familj, dels genom många samtal med Maj Rune
och intervjuer av medbotanister, varav jag särskilt vill nämna
Hugo Sjörs. Mycket fick inte plats: här finns inget om resorna
till Afrika, Olles talanger som mästerkock, alla krukorna
med serpentinväxter, eller om den gången han simmade i bassängen
i växthuset. Men allt kan ju inte få plats, och minns gör
vi ändå. Ett stort tack till alla som delat med sig av sina
minnen av Olle.
Stilstudie av Olof
Rune i skidspåret. |
........................................................forts
>>> |
|
|
.....
